Hollywood suger!

Det verkar som om hela filmbranschen har fått vampyrfeber, det bara väller in över hyllor och biografer. Kanske är det så att mitt stora intresse för just rysare gör att jag ser dessa filmer överallt, på alla tablåer och i tidningarna - eller så är det faktiskt så att vampyrfilmen är på infart igen.
Den här gången i filmvärldens ordning, är det dock inte bara USA som har ensamrätt på biografernas tablåer; både ryska (Nattens väktare/Nochnoi Dozor) och svenska (Frostbiten) filmer har gjorts och håller på att slutföras.
Senast världen fick vampyrfeber måste ha varit i samband med att En vampyrs bekännelse kom ut, vilket var 1994 - och nu, drygt 10 år senare kommer ännu en farsot av filmer med dessa blodsugande monster. Eller nja, monster vet jag inte om man kan kalla dem. Sedan Anne Rice började skriva sina böcker har vampyren mer än någonsin fått mänskliga och humana egenskaper likvärt våra egna.

De första dokumenterade vampyrberättelserna berättar om en slags gengångare som försökte dra med sig hela familjer (oftast den egna) i fördärvet, genom att nattetid gå ur graven och tömma dem på blod. Inte olikt zombies eller de mindre människoliknande varulvarna.

I tidiga vampyrnoveller som t ex. Sheridan Le Fanus Carmilla (föregångare till den mer välkända Dracula av Stoker), är vampyrens viktigaste karaktärsdrag just dess monstruösa kvaliteter. Visst kan de vara vackra, förföriska och framför allt en del av samhällets övre klass men de är i syvende och sist just monster. De gör allt för att fördärva unga och oskuldsfulla människors sinnen och suga blodet ur deras kroppar till sista droppen.

Anyway. De flesta vampyrfilmer suger verkligen, rent ut sagt, men jag tänkte rekommendera några utav de som inte är fullt så usla:

• Nosferatu (1922)
  Kanske den mest kända, med den karismatiske Max Schreck som den ondskefulle greven. Baserad på Bram Stokers bok, men av upphovsrättsliga problem fick den inte heta just Dracula. Trots att det är 84 år sedan den gjordes kan man fortfarande bli imponerad över specialeffekterna och de filmiska element som använts för att förstärka känslan.
• Dracula (1931)
  Här spelar Bela Lugosi greve Dracula. Med sin autentiska rumänsk-engelska blev han förebild för hur den mediale vampyren ses idag. En klassiker som borde och måste ses.
• Vampyrernas natt (1967)
  Polanskis komiska hyllning (?) till vampyrfilmen använder sig av samma tema som föregående, fast med en touch av ironi. Makalös scen där huvudpersonenen (spelad av en ung Roman Polanski) plötsligt befinner sig på en sorts vampyrgala som den enda icke-döda.
• The Addiction (1995)
  Alternativ vampyrfilm som lagt ifrån sig blod- och splattertemat för en mer existentialistisk story, där en ung studentska blivit biten och försöker fundera ut hur hon ska handskas med det som sker henne.
• Nattens väktare (2004)
  Rysk vampyrfilm som gick upp på svenska (och amerikanska - kors i taket) biografer nu i vintras. Här är vampyrerna antingen onda eller goda, men inte en direkt del i den mänskliga världen. De är The Others, folket som övervakar allt övernaturligt och annorlunda som sker i världen. Nattens väktare är första delen i en serie vampyrfilmer på samma tema, som just nu fortsätter att filmas till vår stora internationella glädje.

(Om du vill läsa mer om vampyrer, både den mediala och den folkloriska, så läs artikeln Bland grevar och demoner)