Det börjar definitivt bli hög tid att i alla fall summera Sónar-festivalen som vi i juni besökte i Barcelona, kanske en av de vackraste städerna i Europa. Efter att ha spenderat ett antal dagar som svenska turister i Europas nya högsäte bland stadsturism var det dags att söka oss till semesterns höjdpunkt; electrofestivalen Sónar.
Onsdag 14/6
Vi smygstartade redan på onsdagskvällen med att åka till klubb Razzmatazz för att se Vitalic spela live, och dansa till dj:s som The Hacker, Oxio m.fl. Razzmatazz i sig är en upplevelse bara det. Stora dansgolv och projektorer, och en musikanläggning som kan kallas duga. Lite dyrt i baren (sverigepriser) var det, men förmodligen mest beroende på att alla junkies helst dricker vatten och de måste ju få intäkter någonstans ifrån. Vitalic var lysande, och både The Hacker och Oxio var över min förväntan.
Dagen innan hade vi varit på en liten indiepop-bar i Zona Alta, kallad Manchester, och träffat en gammal kompis som pluggade spanska och bodde i Barcelona. Han och några kompisar skulle också med på Vitalic, så vi blev ett litet gäng.
Vi var inte ute jättelänge eftersom vi inte ville trötta ut oss inför kommande dag.
Torsdag 15/6
Eftersom vi hade varit lata och inte hämtat ut våra biljetter i tid så gick D under dagen till festivalområdet för att plocka ut dessa. Jag var lite trött och svag och vilade lite på rummet under tiden. Efter c:a 4 timmar kom han hem igen. Köerna hade varit enorma. Vi tog oss en bocadillo och knallade iväg till festivalen. Även för att komma in på området var köerna milslånga och när vi väl kom in (precis då The Knife skulle börja spela) var det ett helvete att försöka hitta i labyrinten av byggnader där scenerna låg utplacerade lite sporadiskt och relativt ologiskt. Vi hann inte komma in i lokalen där våra svenska hjältar skulle spela innan det blev fullt, och fick nöja oss med att stå utanför och titta på storbildsskärmen som visade vad som tog plats på scenen. Stoltheten var enorm. Där stod människor från europas alla hörn och tokdansade till Sveriges största och finaste exportvara. Jag började genast tänka att det måste vara så här det känns att vara sportfantast och se en svensk sportstjärna vinna i en internationell tävling. Håret ställde sig rakt upp på armarna.
Nästa stopp blev Jake. En amerikansk artist som körde ett DJ-set där han sjöng till sina egna visor. Riktigt kul, killen hade ingen sångröst men en utstrålning som få. Han påminde lite om en småfet bikersnubbe som råkat hamna på en karaokebar med sina ickebikersnubbskompisar.
Efter Jake strosade vi runt området och slötittade lite på Tunng som inte var så vansinnigt roliga, och bestämde oss för att hänga med våra nyvunna vänner för att kolla på Sverigematchen. Och tänka sig, på baren där vi kollar matchen möter vi ännu en vän. Och dessutom någon vi brukar hänga med på hemmaplan. Världen är liten. Vi bestämmer oss naturligtvis för att följas åt under de kommande Sónardagarna.
Fredag 16/6
Dagens höjdpunkter var Scissor Sisters oväntade spelning, Señor Coconut (som körde riktigt många hits), The Liars (att jag har missat hur fenomenalt bra de här killarna är) och naturligtvis japanske Optrum. Den sistnämnde mannen var något av det coolaste jag har sett. Han noisade runt på scenen med en audiooptisk show som få människor har skådat. Ljudnivån var hög och de japanska fansen många. Höjdpunkten måste ha varit när han ställde sig på scenkanten och spelade på sin Optron, som är en slags elektronisk ljussensor med vilken man kan spela och prägla de elektroniska ljud som är ämnade för publiken. Optronen var även det enda ljus som var på scenen och i lokalen. (se bilden, lånad från Sónars hemsida)
På grund av ett antal missöden missade vi tyvärr Sónar Night helt. Vill helst glömma det...
Lördag 17/6
Dagens Sónar bar inte på så många frukter som vi hade önskat. Vi såg några akter (Softpad, Tucker, Modified Toy Orchestra etc.) men det var inget utom det sista som direkt föll oss i smaken. Vi softade på rätt bra för att kunna hålla igång på kvällen istället.
Naturligtvis ville gudarna inte att vi skulle kunna närvara denna kväll heller. Vi försökte få tag i en taxi i timmar, och de som stannade vägrade köra till stället där Sónar Night var. Det låg en bit utanför staden och antagligen var det svårt att få tag i körningar tillbaka för chaufförerna.
När vi väl kom fram sprang vi in för att försöka hinna och hitta till scenen där Hot Chip skulle spela. Labyrinten var om möjligt ännu svårare att hitta i än stället där dagarnas spelningar var placerade. V ihann i alla fall se de sista två låtarna, fantastiskt bra. Miss Kittin var också totalröjig och otroligt cool, och likaså Goldfrapp. Lokalen där den största scenen var måste ha varit den största lokal jag någonsin sett. Det var nästintill omöjligt att se scenen från entrén, och därför var ca 8 storbildsskärmar placerade lite varstans på dansgolvet. Vissa visade scenframträdandet medan andra körde mer visuella mönsterformningar i takt med musiken. Det var magiskt.
Vi dansade omkring lite bland de olika dansgolven, tills vi blev tvungna att åka hem för att inte missa flyget hem som skulle gå tidigt morgonen efter.
Helt enkelt en lysande festivalupplevelse.
Låt mig därför summera det bästa och sämsta med tillställningen:
+
- Besökarna. Trevliga, hjälpsamma och musikintresserade. Inte alls som våra nordiska festivaler där supandet verkar vara det viktigaste.
- Lokalerna. Snygga, stora och med bra akustik.
- Banden och akterna. Bra val av stora och små artister.
- The Knife, vår svenska stolthet.
- Toalettfasciliteter. Inga problem att gå på toa. Jättebra!
-- Besökarna. Vissa verkade tro att de var på Ibiza och dansade omkring i bikini med en liten ecstasy-tablett längst ut på tungan.
- Kartorna. Det var omöjligt att hitta innan man lärt sig hur det fungerade. Det mesta var på spanska och förutsatte att man kände till stället någorlunda väl.
- Maten. Väldigt svårt att få tag i mat utan att gå ut från området. Det fanns korv och bocadillos, men inget som gav mättnad - speciellt på kvällen.
- Cigaretter. Gick inte att köpa någonstans på området. Märkligt eftersom det verkar som om alla spanjorer (och landets turister) är rökare.
Åker nog dit nästa år också.
