Nu är det fest! Vän, fiende, bekant, släkting eller random bloggläsare, alla är lika välkomna. Restaurang Faros, fredag den 28/4. Vi som vill käka ser till att tala om det i förväg och ses vid 17.30. Vill man bara festa kommer man nån timme senare. OSA hit (eller per mail, telefon eller ansikte mot ansikte, fast helst hit så man får lite överblick) senast nästa helg så vi får lite koll på hur många som kommer. Presenter är nördigt, köp öl för pengarna istället så slipper vi lägga ut pengar för lokalen (de vill få in minst 6 lax, vi får betala mellanskillnaden om det blir mindre). Och är det någon som har ett par feta högtalare att låna ut/sälja, eller vet var man kan hyra sådana hyfsat billigt är det bara att säga till.
Zoltanedit 20/4: Restaurang Faros ligger här, mitt i SoFo. Festen är i källaren (festlokal med bord och bar), så börja inte leta efter folk uppe i restaurangen om ni kommer senare. Och snälla, snälla, svara så snart ni kan om ni vet att ni kommer (speciellt om ni vill käka och helst i form av en kommentar till detta inlägg). (Innan ni börjar fråga, ansikterna är: 2:an: Kristen Pfaff (från Hole), Jean-Michel Basquiat (konstnär), Joplin, Morrison, Robert Johnson (bluessnubbe), Joplin igen, Gary Thain (Uriah Heep), Alan "Blind Owl" Wilson (Canned Heat) 7:an: Cobain, D. Boon (The Minutemen), Brian Jones (Stones), Hendrix, Ron "Pig Pen" McKernan (Grateful Dead), Morrison igen, Cobain igen, Joplin för tredje gången)
Folk har pratat och tjatat om den senaste King Kong länge nu, så direkt när den kom ut i videobutiken blev den hyrd och sedd. Bara för några månader sedan såg jag föregångaren från 1933, så den ligger färskt i minnet.
Det som slår mig direkt är den stora bristen på modernt tänkande. Många saker har ändrats i den senaste filmen, men de mest vitala delarna som rasismen och synen på kvinnan är, enligt min mening, snudd på värre än filmen från 1933;
När de först kommer till Skull Island möts de av infödingarna som förbereder inför offret till Kong. I filmen från 1933 chockas besättningen av vad dessa människor gör och en av männen säger "Men vad håller de på med?", varpå Carl Denham säger "Äh, ni vet. Vildar och deras påhitt". En fantastiskt rolig replik som visar på hur samhället såg ut vid den tiden, och hur rasismen fortfarande var så pass utbredd att man skilde mellan vita och "vildar". Då sågs det som naturligt att infödingarna betedde sig konstigt i förhållande till de vita människorna som precis gått i land på ön. I filmen från 2005 har "vildarna" förvandlats till ett slags onda orcher, mycket lika de i Sagan om ringen-filmerna av samma regissör. De utmålas som häxmästare som uttalar obehagliga formler över Ann, då de tar henne till fånga för att offra till Kong. Jag tycker att det är mer rasistiskt och obehagligt att framställa infödingar som monster än som människor man inte riktigt förstår sig på.
Ann Darrow, den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, har i den senaste filmen i och för sig fått en egen personlighet som inte enbart är beroende av hennes kön (hon är i första filmen varken skådespelerska eller något annat än en fattig tjuv som råkar vara ganska bildskön), men framställandet av henne är fortfarande oerhört tvivelaktigt i förhållande till tiden vi lever i nu. Visst har jag förståelse för att man vill behålla den tidsenliga känslan, men att stundvis framställa henne som en kärlekskrank ängel känns bara löjligt. Den tokroliga parningsdansen som hon utför inför Kong då han burit iväg på henne till sin grotta, är i och för sig komisk men samtidigt lite bisarr. Det är trots allt en gigantiskt apa och en liten skör tös, och jag har nog inte tidigare upplevt deras relation som kärleksrelaterad. Jag har uppfattat det som att Kong ser henne som ett gulligt husdjur, och inte som en potentiell älskarinna.
Vi får inte heller glömma Kongs kampscener med de tre T-Rexarna, där denna gigantiska apa mest kan liknas vid en actionhjälte typ Steven Seagal eller Chuck Norris. Jag undrar vart han har lärt sig att slåss så där... Finns det en karate- eller boxningsskola på ön? och varför har i så fall inte dinosaurierna fått delta i den?
Jag ska dock inte vara helt skoningslös mot King Kong anno 2005, den har sina goda sidor också. Till exempel är det oerhört snygga animationer, dialogen är underhållande och tempot är högt genom hela filmen. Jag hoppas att det här bara var en "övergångsfilm" för Peter Jackson (även om jag inte tror att han kan ha gjort den för pengarna), och att han nu kommer att återgå till att göra bra filmer. Kanske någon ny Svarta Änglar, eller Bilbo som det har talats så mycket om.
Gute heute alle Leute, es ist unser in die Luft, und bald kommen die Löwen und die Bären.
Rocky sa i en stripp nyligen att han är trött på att säga att han är trött på att säga att han vill att våren ska komma snart. Ja, kanske det. Men vad är det för fel med att prata om vädret egentligen? Det är överallt och påverkar allt. Jag skulle vilja vara lite mindre jordbunden och fast i nuet och kunna vara totalt likgiltig till vädret, men det går inte. Mitt humör sviktar med lufttryck, temperatur och nederbörd. Ibland rent fånigt mycket. Och att vänta på våren har varit mitt favoritintresse sen någon gång i januari när solen tittade fram och fåglarna kvittrade lite och det var en aning smält-hundbajsarom i luften. Och plötsligt kom den. På en liten skräpig gräsplätt utanför Sportex i Sickla stack våren upp ansiktet ur slaskdrivorna. Jag kan vara svartsynt och cynisk resten av året. Men inte nu. Nu ska jag titta på romcoms, le i solen och vara odrägligt glad.
Det är bara dumt att gå på eller arrangera spelningar på söndagar. Iallafall om man väntar sig någon sorts respons av publiken. "Are you bored?" frågade Moz och minuten senare "Do you want us to leave?". Då lyckades publiken iallafall få ur sig ett svagt "Noooo!". Nej, vi var inte uttråkade, vi var bakfulla. Och det var inte mycket att göra åt det heller, den smockfulla ölinhängnaden hade slut på folköl (folköl!) och severade bara lättöl (lättöl!!!). Det hade nog funkat om Morrissey hade kört ett lugnare race, men här var det rock som gällde. Kompbandet var enhetligt klädda i fascistbruna skjortor och förde ett något surmulet oväsen som tidvis dränkte det vi var där för att höra, Morrisseys röst. Men det kunde ju inte bli helt fel ändå. En spelning med Morrissey kan aldrig vara någonting annat än en hitparad. Eftersom jag dessutom hunnit lyssna in mig på "Ringleader..." och gillat vad jag hört var det sällan jag brydde mig om trist publik eller dåligt ljud. (Och uppenbarligen brydde jag mig heller inte om att försöka få några bra bilder, pinsamt uppenbart med tanke på att den bifogade var det bästa jag lyckade åstadkomma...) Så, i korthet: Bäst: Låtvalet, främst "I have forgiven Jesus". Sämst: Publiken. Konstigast: Mellansnacket ("Hello Stockholm, diggi-loo diggi-ley", "I like 'Plopp'"). Antiklimax: När Julia inte stod vid scenkanten så att Moz kunde sjunga "I will see you" för henne. Roligast: Se antiklimax. Totalt: 3/5, det var bättre förra gången.
Den enda gång har jag sett en bra spelning med en artist som spelar elektronisk musik i Sverige var någon gång under Docklands storhetstid då någon tranceakt (Astral Projection?) körde där. Jag gillade inte trance särskilt mycket då, och gör det ännu mindre nu (eller jag vet inte, Tiga och Tomas Andersson och alla börjar ju flirta med sånt och det gillar man ju, men trance är fortfarande för mycket "lantissnubbe som gillar Slitz och har bil med neonljus i underredet" för att det ska vara helt ok), men sen Docklands förföll har det inte funnits något bra ställe att höra elektronisk musik på i Stockholm. Grejen är inte att folk inte försöker, det finns massa bra initiativ överallt och Tiga lär ju ha fixat periodkort på tunnelbanan så ofta som han är här. Men. Det finns inga bra lokaler! Man kan inte lyssna på dansmusik som är gjord för stora salar, rökmaskiner, laserkanoner och glowsticks i en lätt ommöblerad lunchrestaurang eller trång källarlokal. Och. Folk måste börja fatta att elektronisk musik inte är rock! Man står inte stilla (alt. gungar/hoppar lite på stället) och stirrar på scenen när man lyssnar på dansmusik. Man dansar. Och det gjorde att spelningen med The Knife sög. Eller sög gorde den kanske inte. Vi lyckades komma rätt långt fram och jag var full och glad och videoprojektionerna var fina. Det hade bara varit kul att få dansa lite. Och hade lokalen varit större hade man kunnat göra mer grejer med den, typ projicera videogrejerna på väggarna och lite här och där. När jag tänker på det lackar jag lite. Varför gjorde de inte det? Kan ju inte ha varit så svårt. Det beror ju bara på det här rockkonsertstänkandet. Stå still! I led! Titta på scenen!
Genom en ogenomtränglig massa av förväntansfulla människor, spelas så äntligen de första tonerna av The Knifes första livespelning upp. Berns är fullproppat, och tiden sent. Lokalen är inte ypperlig för spelningar som har en sådan massiv publik som denna, men kanske är det meningen? De vill ju helst inte synas. The Knife har länge dragit sig för att spela live, och kanske är det förståeligt. Deras musik gör sig definitivt för större lokaler, men den audiovisuella show som utlovats blir inte till mer än en strikt musikbaserad dylik för många som betalt 280 kronor för att beskåda det hela. Scenen är låg och lokalen är avlångt rekatungulär, med uppvisningen i en av kortändarna. Är man inte lång så ser man knappt ens de backdrops som snickrats fram enbart för denna kväll.
Nöden har dock ingen lag. Jag är en av de som ligger under medellängd, och kan alltså inte urskilja någonging längst fram om jag inte står med helt öppet synfält mellan folks huvud. Här gäller det att göra skäl för väntan och pengarna. Det är nästintill omöjligt att på ett vänligt sätt ta sig längre fram i lokalen, och det är här buffligheten tar plats. Efter ett otal armbågningar, ursäkter och allehanda hot har vi, efter att halva showen har fortskridit, tagit oss nästan längst fram. Jag ser verkligen hela scenen lysande.
Både Karin och Olof är klädda i vad som verkar vara svarta blåställ (overaller) och rånarluvor. De ödslar inte tid med mellansnack, det är ju trots allt en audiovisuell show - och inte en vanlig livespelning. Framför dem hänger ett skynke där flera av de visuella bitarna tar plats, tillsammans med den stora skärmen över scenen. Karin ser lite ut som om hon dansar för sig själv när hon sjunger textraderna ur kända alster som "You Make Me Like Charity" och "Pass This On". Ibland går t om Olof och sätter sig på den inre scentrappan medan systern kör sitt race. Scennärvaron är lysande, och publiknärvaron noll. Det verkar knappt som om de har märkt att vi är där. Precis som jag hade väntat mig. Publiken i sig är antingen i chocktillstånd eller bara rent förbluffade över vad de upplever, för det är väldigt få som dansar - inte ens när "Kino" (danshiten från deras självbetitlade skiva) eller "You Take My Breath Away" (den här gången utan duett) spelas.
Jag vet flera personer som har valt att inte gå på spelningen på grund av att de tycker att The Knife har sålt sig och frångått sina principer då de valt att spela live. Jag har hela tiden hävdat att jag inte tror att det kommer att vara en genuin spelning, utan mera som en musik- och bildshow där artisten själva är med och visar upp sina verk. Och det var precis så jag tyckte det var. Jag är oerhört nöjd.
Nu är det fest! Vän, fiende, bekant, släkting eller random bloggläsare, alla är lika välkomna. Restaurang Faros, fredag den 28/4.
